Robert Pfaller is an Austrian philosopher. He gained international
recognition with the books Studien über Interpassivität (2000)
and Die Illusionen der anderen (2002),
the latter of which was recently translated to English with the title: The Pleasure Principle in Culture. The Illusions of Others (2014).
Pfaller
contributes to the same tradition as Slavoj Žižek, which means that he
his writing is unpretentious and easy to understand, even though it
treats difficult theoretical material. Like Žižek, he is heavily
indebted to the French philosopher Jacques Lacan.
But while Žižek likes to connect Lacan with Hegel, Pfaller instead draws
on Johan Huizinga and other cultural historians as keys to unlock and
develop Lacan’s conceptual framework.
One of Pfaller’s key concepts is interpassivity.
The prime example of interpassivity is the use of “praying wheels” by
Tibetan monks. These wheels “pray”, spun for instance by wind.
Paradoxically, even though everybody understands that such wheels cannot
really pray, since they are things often made of wood,
Tibetan cultures is organized as if they
could
pray, and they thus in practice releasy the monks from praying by
themselves, letting them attend to other non-religious matters. With a
host of striking examples, Pfaller demonstrates that this strange
mechanism is massively present also in modern “enlightened”
societies, for instance in the form of “canned laughter”, which releases
us from the burden of having fun and laugh when we watch TV.
How
to lead a good life is a central question for Pfaller. He
contends that we moderns are held captive by fantastic images - for
instanfe of health, freedom, satisfaction, tolerance and ecology - that
we struggle despairingly to live up to. We are not, as we think,
egoistic hedonists, but to the contrary masochists ascetics,
whining, filled with envy, incapable of contentment. As important as the
lack of happiness is that the ascetic attitude to life tends to mislead
those who would have the most to gain by standing up for their own
right, instead to take pride in submitting to
the regime that oppresses them. Although the examples Pfaller use may
seem superficial, his cause is serious: to defend what makes life worth
living, and to resist and present an alternative to the forces that are
currently on the way to destroy life on a global
scale.
Svenska
Robert Pfaller är filosof och kommer från Österrike. Han slog igenom
med böckerna Studien über Interpassivität
(2000) och Die Illusionen der anderen (2002),
där den senare nyligen översattes till engelska med titeln The Pleasure Principle in Culture. The Illusions of Others (2014).
Pfaller
bidrar till samma tradition som Slavoj Žižek, vilket betyder att han
skriver opretentiöst och lättläst om komplicerade saker. Liksom för
Žižek är den franske psykoanalytikern och filosofen Jacques Lacan en
central referenspunkt. Men medan Žižeks huvudnummer
är ett samspel melan Lacan och Hegel använder Pfaller istället Johan
Huizinga och andra kulturteoretiker som nycklar för att dyrka upp och
vidareutveckla Lacans teoribygge.
Ett av Pfallers nyckelbegrepp är interpassivitet.
Paradexemplet på interpassivitet är de Tibetanska munkarnas bönesnurror
som “ber”, till exempel drivna av vinden, i munkarnas ställe. Det
paradoxala är att trots att alla vet att bönesnurror inte kan be,
eftersom de är ting ofta gjorda av trä, så handlar man
i den tibetanska kulturen som om
de bad. Bönesnurrornas snurrande befriar på så sätt människorna från
bördan att be själva, så att de istället kan ägnas sig åt annat. Med en
mängd slående exempel visar Pfaller att denna märkliga mekanism är
verksam även i vårt moderna samhälle, till exempel
i form av “burkskratt” som befriar oss från bördan att skratta och ha
roligt när vi ser på TV.
Hur
man skall leva är en nyckelfråga för Pfaller. Han menar att
vi moderna är fångade av fantastiska bilder - till exempel av hälsa,
frihet, tillfredsställelse, tolerans och ekologi - som vi lider av att
underkasta oss. Vi är inte, som vi tror, hedonistiska egoister, utan
tvärtom självplågande asketer, avundsjuka och gnälliga,
som har svårt att njuta av det goda. I Wofür es sich zu leben lohnt
(2011) utvecklas detta resonemang till en filosofi för livsglädje. Lika
viktigt som bristen på lycka är att den asketiska livshållningen
tenderar att förleda de som skulle ha mest att vinna på att stå upp för
sin egen rätt, att istället med
stolthet underkasta
sig den ordning som förtrycker dem. Även om de exempel Pfaller använder
kan te sig ytliga är hans ärende allvarligt:
att slå vakt om det som gör livet värt att leva, och göra motstånd mot
de krafter som idag är på väg att på en global skala förstöra
möjligheten för människor att leva ett gott liv.
